hopplöshet, tomhet. Allt var så vackert igår, hoppet reste sig, men det slogs ner lika fort idag. Varför ska jag behöva vänta? När jag känner att jag inte behöver det. Men jag ska vara stark, för jag måste vara det. Och denna gången gör jag det endast för mig själv, för att jag inte ska trilla ner igen. För även fast jag nämnt det flera gånger, har du nog inte förstått. Att du är den personen som fått mig att kliva upp ur gropen och se mig omkring i solskenet ovanför. Utan dig är det mörkt och kallt. Men jag ska vara stark, för mig. Så att tanken på att du inte känner att du vill prata med mig, eller träffa mig inte gör lika ont.