Antar att jag borde ha lärt mig för längesen, men det är svårt att lära sig själv av sina upplevelser. Och antar att jag inte har lärt mig ännu även fast jag gärna vill tro det. Jag kom på idag, och haha det får mig att skratta. Inte av glädje men av förvåning. Jag pratar regelbundet med tre personer hemifrån, Min mamma, min bror och Christopher. Ganska sjukt när jag tänker på det faktiskt, vart tog alla andra vänner vägen? Alla de som sa att de inte ville att jag skulle åka, de som skulle sakna mig så otroligt mycket? Vart tog ni vägen? Jag försöker vara en bra person och inte döma, för jag har själv gjort alldeles för många misstag för att säga att jag är alltid är bättre. Jag vet att jag har dåliga sidor också, men när det handlar om en själv blir man väldigt besviken. Fann ni något annat, eller någon annan? Tre månader har gått, och jag har inte glömt någon, jag försöker glömma besvikelsen av alla löften jag fått som ingen har hållt. Men vart går gränsen? När ska man sluta komma med undanflykter, och när ska jag lära mig att inte sätta så stort värde på ord? Antar att jag borde lärt mig för längesen, men jag vill inte tro det alla bevis säger mig. Jag vill inte vara ensam kvar, jag vill inte vara en gammal vän som folk bara kommer att tänka på sådär ibland. Det tar emot, men jag tror jag förstår på ett sätt iaf. Man måste ju överleva sin vardag och tar därför till alla medel för att göra det så behagligt som möjligt. Man måste ha vänner för att må bra, så om en person lämnar en så måste man ju självklart fylla ut tomrummet. Det gör mig bara väldigt besviken, herregud. Tre personer, ganska extremt ändå. Men livet är ju inte alltid lätt, man får lära sig av sina motgångar. För efter regn kommer solsken har jag hört?

Mims