Ibland känns allting underbart och ibland känns allt hopplöst. Hatar att det är en sån smal linje mellan dem båda. Hatar att humöret att går upp och ner, och det har ingenting med hormoner eller sånt töntigt att göra. Det är bara sån jag är, och fan jag tycker det är bra att må dåligt ibland. För då uppskattar man sina lyckliga dagar mycket mer. Det är inte bra att må dåligt hela tiden, samtidigt är det inte bra att vara för lycklig hela tiden. Då tror man att man kan få allt och tänk den dagen då allting ändras? Nej, på ett sätt trivs jag med att må dåligt emellanåt. Även om det är otroligt jobbigt. Men livet är väl så? Man måste ha lite av allt, både gott och ont.

Jag klandrar mig själv för så mycket, jag hatar mig själv för att jag aldrig tar de chanser jag får. Mitt knep är att gömma mig hemma istället för att ta det jag kan få. Jag vill inte lämna tryggheten, oavsett vad jag kan tjäna på att göra det. Jag hatar att jag är så rädd för att bli sårad, men är det värt att inte leva för den rädslan? Jag måste våga, och även om jag sagt det innan har jag inte vågat. Jag är feg, jag är en tönt som inte vågar leva det liv som jag praktiskt taget får serverat. Vet inte vart det kommer ifrån, men det är där. Och jag hatar det.

With every step you climb another mountain
Every breath it's harder to believe
You'll make it through the pain
Weather the hurricanes
To get to that one thing
Just when you think the road is going no where
Just when you almost gave up all your dreams
They take you by the hand and show you that you can