Jag får inte alls mitt lyckliga slut, jag får ett hjärtekrossande jävla slut på en underbar tid. Sårar mig att det bara verkar som att det är jag som njutit av den, att jag tyckte allt vart så underbart och kanske itne perfekt men jävligt bra. Allt detta sårar mig något otroligt, men det känns som att det här var droppen. Nu har bägaren med all jävla sorg jag fått stå ut med genom livet runnit över. Och det har inte gjort mig annat än lite mer känslokall. Och det kanske är bra det, för om den personen man älskar mest av alla i hela världen sårar en. Så måste man sätta upp muren igen, och denna gången ska fan ingen få ta sig igenom !